10.3.13

Gratulerar på tjugoårsdagen, Cecilia (If I could have a second skin I would probably dress up in you)



Jag har en vän som mer än många andra följt med mig genom livet, som nästan oavbrutet varit där någon gång. Hon är fantastisk på många sätt. Få människor kan ge mig så bra råd som hon kan, bara hon vet vad jag menar med att P3 är skyldiga oss en frukost eller att texten till Kalles klätterträd inte bara är ”För Kalle har ett träd” om och om igen, hon är den som tycker det är lika självklart som jag att vi ska köpa en djupfryst tårta när vi tar avsked av varandra, ingen annan jag känner har samma förståelse för meningen ”Morrissey kommer till Sverige”.

Cecilia är en av mina absoluta favoritmänniskor. Genom åren tror jag inte att jag haft en vän som varit mer olik mig, för att tillsist bli den som jag troligtvis har mest gemensamt med.
Som tolv trettonåringar lyssnade vi på helt skild musik. Ur mina högtalare spelades Alice in Videoland, hemma hos henne gick Belle & Sebastian runt i CD-spelaren. Tre år senare kom ögonblicket när jag stod i bildsalen på källarplanet och, för första gången, sade att jag tyckte om Cecilias musiksmak. Hon log och svarade ”jag visste väl att du skulle ändra dig någon gång”. Några månader senare var det vi som satt och diskuterade Popcirkus på torsdagsluncherna.

Genom åren har vi haft en förmåga att komma på helt orimliga men makalösa planer, som att vi skulle cykelluffa på Åland en sommar. Vi var fjorton år och jag undrar fortfarande hur vi kunde tänka att det var genomförbart, eller varför vi ens skulle vilja sova i tält på en finsk ö i flera veckor. Med åren har vi ändå blivit mycket bättre på att fullfölja våra idéer, den första gången vi lyckades åkte vi på vår första festival. Såhär i efterhand verkar bara det helt knäpp, med tanke på att vi precis gått ut högstadiet och plötsligt stod på ett fält i Hultsfred, utan någon aning om vad festival innebär. Vi hade med oss konservmat och ett minilås till tälten, men ingen öl. När vårt tält, trots säkerhetsanordningarna, blev uppskuret vågade vi inte stanna. 
Som artonåring skulle hon istället åka på en festival utan någon sovplats alls.


Det finns tusen skäl till att jag tycker om Cecilia.
För hennes förmåga att göra bittra stunder till de mest minnesvärda jag vet, hennes kreativitet som är sannslös (när vi hade vaxat benen för första gången så tog hon med det överblivna vaxet hem, ifall det kunde bli ett konstverk), för att hon vågar ryta ifrån och försvara mig när killar blir lite för närgångna på nattklubbar.
Cecilia är den som går med mig fram till DJ:en och önskar låtar, bara för att sedan dansa sönder när Ramlar sätts på, hon tycker alltid att en sista shot innan bussen går är en strålande idé, precis som mig tycker hon att om något kan firas så ska det firas, hon är den som jag kan prata om feminism och genusfrågor med, som jag kan tala om bloggare som om de vore gamla vänner, den som köpte mitt första cigarettpaket. Med henne kan jag sitta på ett toalettgolv sjungandes på She’s Losing It och tycka att världen är underbar. Hon skäms inte för mig ens när jag druckit för mycket och låtsas vara Nina Persson (eller om hon gör det så kan hon dölja det bra). Hon vågar dessutom sjunga dramatiskt och högt på Roxettelåtar när vi tar 03.15 bussen hem.
Tillsammans med henne klarar jag av bitande kalla nätter på Norrköpings gator, hon är självständig och modig till den grad att hon nu flyttat helt på egen hand till Berlin, sedan har hon dessutom ett fantastiskt sinne för svart humor. När jag hör de här låtarna så tänker jag på henne. Hon kan få mig att känna mig som världens bästa människa.

Under hela sommaren saknade jag henne något otroligt, när hon sedan kom tillbaka efter två och en halv månad och plötsligt stod framför mig kunde jag inte låta bli att gråta. På många sätt har hon gjort mig till den jag är, i alla fall de bättre delarna, bara genom att vara sig själv och finnas där till hands. Hon upphör aldrig att överraska mig, och på många sätt tror jag aldrig att vi slutat lära känna varandra.

Så, gratulerar Cecilia! Jag önskar att jag kunde ge dig en bättre present, men det här är i alla fall bättre än alla suddgummin du fått av mig under åren. Du är en enastående människa och aldrig vill jag sluta uppleva konstiga äventyr med dig.
För att citera Skansros: Det finns dem som jag hatar och dem jag tämligen avskyr, men Cecilia dig älskar jag. I all evighet.





2.1.12

Nyårsafton med allt som det innebär




Nyårsaftonen blev en av de mest omtumlande kvällar jag varit med om, precis som det här året. Åt middag med några av mina favoritpersoner, sjöng falskt, kramades, pussades, dansade, drack vin i ett badkar, stressade, träffade nya människor, gjorde saker jag aldrig gjort tidigare. Var hemma, ute i kylan, i en väns överfulla lägenhet, på gatorna, på ett kalas där jag och mina vänner först tänkt fira in det nya året, bara det att vi råkade bli meddragna av människor vi precis träffat. Ville skrika ut min ilska över att allt ska vara så nedrans krångligt hela tiden, överallt. Ville inte sluta le åt hur spännande livet kan vara.
På sätt och vis blev kvällen som en summering av hela året. Farväl tvåtusenelva, jag kommer sakna dig. Men fy tusan vad det samtidigt är skönt är att inte behöva se dig igen!

25.11.11

The doubt in her eyes when I said I wanted to kiss her for the sake of liking her and not because of the blizzard



Jag har en teori om att jag är ett icke-vinteraktivt djur. Varje gång vinter kommer känner jag ett trängande behov efter att bygga ett vintersömnsbo, och sedan gå i idé där. Testade det lite halvt för två år sedan, men mitt täcke var inte riktigt samma sak som ett gryt. Minns att en vän till mig då även påpekade att jag missar julafton, medan en annan invände "Desto mer att se fram emot när hon vaknar!".
Så snart jag får tid över ska jag gå i dvala, bara läsa Roald Dahl-böcker, lyssna på La Roux och äta pepparkakor med mjukost. Alla sommarvarelser är välkomna att vara med, men ni får bygga era egna bon. Sådant fixar inte jag.

Annars kan ni lyssna på min favoritlåt av Jens Lekman, The Cold Swedish Winter. Hjärtskärande fin.

14.11.11

because the music that they constantly play, it says nothing to me about my life

Häromdagen var jag och några vänner i Norrköping och dansade på vad som skulle vara en kväll tillägnad The Smiths och The Cure.
Lite naivt trodde vi att de skulle spela ungefär varannan The Smiths och varannan The Cure. Hade en bild av en sorts battle mellan fansen, först dansar Smitharna sedan Cureälskarna. Så var det såklart inte. Det var bra ändå, helt klart. Även om jag och Cecilia fick tillbringa två timmar på en nattöppen snabbmatsrestaurang i väntan på morgonbussen då varken Plan A eller Plan B gick i lås. Vi fick i samband med det livstips av en man som åt tio cheeseburgare och trodde att vi var medlemmar i Jehovas Vittne, då vi förklarade att vi varit bortresta varje gång det varit halloweenfest.

I alla fall, kände att jag ville dela med mig av det här klippet, för det representerar ju både början och slutet av den kvällen på något lustigt vis.

10.11.11

I took my sister down to the ocean but the ocean made me feel stupid







Paris var helt fantastiskt och samtidigt overkligt. Känslan att stå nedanför eiffeltornet, som jag liksom i princip alla andra, sett på bild och film så länge jag kan minnas var så surrealistisk. Går jag verkligen i Montemartre? Är det den riktiga Mona Lisa bakom säkerhetsglasen? Har den där mannen helt ärligt en basker på sig och bär en baguette under armen? Extremt lustigt, men en sak är säker: dit ska jag igen. Och helst snart.

29.10.11

snart är det jag som blickar upp mot eiffeltornet




Tänkte bara säga att jag är i Paris imorgon. Det kommer bli jättefint. (gillar förresten att om man tittar bland mina senaste inlägg ser det ut som att jag är ute och reser jämt och ständigt, detta på grund av min kassa förmåga till att blogga om min vardag.)

draco dormiens nunquam titillandus

Lovade ju att berätta om min helg i förra inlägget, så här kommer den, min fantastiska helg i korta drag!

På fredagen var jag hemma hos Hilda med en bunt vänner, vilket av någon anledning blev till en danskväll. Det var länge sedan jag fick kväva så mycket skratt som när Hilda och Molly gjorde en egen tolkning av Svansjön.
Tyvärr var jag tvungen att åka hem lite för tidigt, för jag hade ett mycket viktigt tåg att passa nästa morgon.

Nämligen till Katrineholm, där Armani väntade på mig. Åh vad glad jag blev att se henne. Bilden är tagen på Katrineholms bibliotek, som förvandlats till en kvastfabrik för den här helgen gick i Harry Potters tecken i Kattne, vilket var ett av skälen till att jag var där. Tror förresten aldrig att jag känt mig så bevakad som när jag satt på tågstationen med min kvast. Den tog faktiskt upp ett eget säte på tåget.

Såklart så spelade vi quidditch också. Det hade jag aldrig provat på tidigare. Som ni ser är Armani, Martin, Haysem och Isak redo för en match. Lägg märke till Armanis seriösa outfit och Isaks lasertrollstav.

Efter matchen (som mitt lag vann, jag fångade kvicken!) så var det middag i Musikens hus, som hade gjorts om till Stora salen för kvällen. Där åt vi god mat, dansade och tävlade i frågesporter. Blev jätteimponerad av Armani och hennes vänner som varit med och fixat allt. Så roligt att alla hade gått in för det också, stämningen var underbar.

Tonks och Kingsley.
När allt var över åkte vi hem till Armani för att prata strunt och se på Juno. Så som man bör göra tyckte vi.

På söndagen bestämde vi oss för att picknickhänga i Trädparken, det blev troligtvis min sista picknick för i år.

Avslutningsvis får ni också en bild på mig och Armani, där vi helt omotiverat pekar fuck you.

(tror jag använt slut på positiva adjektiv i den här texten, ber om ursäkt för det. men så är det inte varje helg som man är med om sådana här upplevelser och träffar en distansvän)